Hej människor! Så här på årets sista dag kan man fundera på vad som hände under de föregående 365 dagarna.
Som oftast va det plus och minus men mest kanske en massa däremellan. Ytterst lite är väl ultravitt eller megasvart, men en del händelser sätter sig för evigt i de inblandade. Som ni föräldrar till Emma som miste er dotter just 2017, detta år är förstås för er lika hugget i sten som året och dagen för hennes födelse. Kan i detta bara önska er ro och vettig försoning med saknaden efter Emma.
Så lite tankar runt detta med bloggen här. Det är nästan hopplöst att skriva och reflektera angeläget om själva syftet med detta forum, för mig att lite lära känna Emma postumt och för att hålla hennes minne, liv och öde levande. Denna egentligen självklara insikt har sakta trängt sig på de senaste veckorna. Alltså det svåra nästan omöjliga för mig som främling för Emma. Min ambition var ju att genom våra gemensamma beröringspunkter, psykisk ohälsa kombinerat med självmedicinering,(snyggt där va..?) kunna lyfta livet för oss som har detta inom och runt oss till förståelse för att man är så mycket mer än sina diagnoser och tillkortakommanden. Men hur jag än försöker hitta infallsvinklar och trådar så nog fan slutar det med att det handlar om mig. Vilket givetvis inte är ett dugg konstigt, kan ju bara utgå från mig själv. Men då landar jag i: Detta var ju inte syftet, att skapa en blogg om mig själv förklädd till "Emmas minne". Sen kan man ju fråga sig hur jag tänkt mig att det skulle kunna bli på nåt annat sätt då jag ju inte ens träffat Emma. Mitt uppriktiga och ärliga svar är att jag inte kunde se så långt då jag började med detta. Jag verkligen drabbades av människan Emma och hennes öde. Givetvis borde jag tänkt både två och tre gånger innan och möjligen insett detta, men det gjorde jag inte. Säkert har min egen ADHD ett par fingrar med i spelet på gott och ont. Jag får eld i hjärtat, massor av fina ideer men saknar förmåga att ro båten i land typ.
Fick även iden att arrangera en dag med psykisk ohälsa som tema. Få människor att berätta om sina erfarenheter och tankar om detta. Själv kunde jag vittna från perspektivet som äldre, kanske Emmas föräldrar orkar/vill berätta från anhörigperspektivet. Om oron och hoppet som givetvis tänts o släckts otaliga gånger genom åren. Nån som jobbar inom vården osv. Så kunde man ha lite fika eller så och allt man eventuellt kunnat få in skulle sättas in på kontot "Emmas minne". Tanken var också att arrangemanget skulle skapa positiv gemenskap, delad sorg, skratt, kanske en o annan tår men alltihop en strävan mot Ljuset. Inte nåt grottande i elände för att trigga självömkan hos mig eller nån annan. Sorg är däremot en helt annan sak, den är ren och faktiskt vacker, den berätta stora saker om oss människor. Kanske lite musik, ja vad som helst som kunde funka för att belysa psykisk ohälsa som en alltför vanlig företeelse och hur svårt det är att "besegra" denna. Med ålderns rätt påstår jag att detta icke låter sig göras, däremot kan man absolut med varierande framgång lära sig hantera och leva med diagnoser av alla de slag.
Nåväl, nu vet jag inte hur det blir med nånting,(men vem vet det egentligen..?) hoppas nån ser och förstår mitt dilemma om Emma, minnet av henne. Hur i hela välden en gubbe hon aldrig träffat skulle kunna hantera det?
Gubben själv vet det inte just nu åtminstone. Men jag ville väl, det vet Gud o alla krafter och jag själv.
Önskar alla medmänniskor ett fint nytt år!
Va rädda om er, ta hand om varandra och er själva. Micke
