Hej Människor!
Igår, söndag 17e juni begav jag mig till Ravlunda kyrka för att delta i gudstjänsten och för att för första gången besöka Emmas grav. Har dragit ut på denna uppgift några veckor, faktiskt
mindre av bekvämlighet än av feghet. Visste mycket väl att jag skulle bli ganska berörd, tappa kontrollen liksom.Som om allas vår kontroll vore nåt att räkna med generellt🤪. Ni kan veta att sedan jag först blev bekant med Emmas öde och därtill med hennes person, har hon funnits i tankarna mer eller mindre varenda dag. Jag har funderat och spekulerat, fått en del pusselbitar av främst pappa Jörgen och skymtat mönster och
linjer som starkt liknar delar av min egen resa här på jorden. Har retat mig och gafflat med min Gud,(man kan och får göra det som kristen), tyckt att han var en taskig jävel som inte ledde Emma ut ur kaoset och in i Ljuset. Med risk för att provocera någon har jag även tänkt: det kanske han gjorde..? Obs? jag påstår INTE att det ÄR så, men att det KANSKE KAN va så. Har undrat varför jag fick överleva men inte Emma. Samtidigt vet jag att psykisk ohälsa och droger släcker hur många unga och äldre liv som helst. Många av mina vänner och kompisar är döda, ännu fler bekanta och människor jag kände till. Som nåt sorts bakvänt flipperspel där vilka lampor som helst kan släckas när som helst, och gör det också. Tänk er 1000 röda lysande lampor hyfsat tätt samlade som börjar släckas en efter en. Ingen kan veta när och i vilken oridning de slocknar. Än finns energi i min egen lampa,fast som för oss alla är det en tidsfråga. Detta är ju en självklarhet, men ni som drabbats på djupet av denna insikt vet vad jag menar. Av det lilla jag fått berättat om Emma är jag övertygad om att hon säkerligen blivit en sorts skyddsling för mig om vi mötts i detta livet. Hon hade säkert berikat mitt liv och lika säkert ställt till med kaos och oro OCKSÅ. Vi gör ju det vi irrationella ”sajkon” och missbrukare.😊❤️ Och vi sprider även glädje och kärlek och ohämmad livslust däremellan. Nåväl.
Jag klippte 2 vackra rosa pioner hemma i trädgården som doftar ljuvligt och tog med till kyrkogården. Det regnade rejält och såg inte ut att avta i det närmaste då vi körde dit. Väl framme kände jag av samma oro som fått mig att fega ur tidigar och pulsen ökade kännbart. Jörgen hade beskrivit var ungefär hennes grav finns och jag förstod redan på håll vart jag skulle. Rosa och rött i olika nyanser liksom kallade på uppmärksamhet och vi gick dit, Maja och jag. När jag stod vid graven och läste på den klassiskt tidlösa stenen vällde sorg upp inifrån och jag fick knyta till för att inte tappa mig. Vad fan, 27-åriga människokroppar ska för helskotta njuta livet och inte ligga i gravar! Samtidigt upphörde regnet och solstrålar letade sig ner till oss.
Gudstjänsten var märkligt stark och hela universum tycktes fara runt i tankar, känslor och kyrka. Människorna var så tydliga, speciellt Maja min älskade hustru och bästa vän. Min övertygelse är att allt ska bli förklarat fast inte här bland mord, våld, politik och andra lögner,sjukdomar och åldrande. Jag vill hålla riktning mot Ljuset där allt rent, helt och gott är. Snart nog är det dags för mig och alla andra röda lampor att slockna, men inte riktigt än. Vi ses så småningom Emma, då får du visa mig tillrätta. Var rädda om er och varandra, Medmänniskor!
