emmasminne.blogg.se

Hej Människor, vilka ni nu är!

 

Välkommna till denna nystartade blogg som just heter Emmas minne. Emma var/är en levnadsglad vacker tjej som dessvärre led av psykisk sjukdom och sorgligen dog alldeles för ung, blott 27 år. Hon avled 22 september 2017. I samband med Högmässa i Vitaby kyrka lästes hennes namn upp och ljus tändes för hennes själv, enligt svenska kyrkans ordning. 

Vid denna gudstjänst medverkade jag genom att tolka en psalm till eget gitarrkomp. Det föll sig så denna dag, att Emmas pappa och sambo satt på raden precis framför mig och min hustru. Vi förstod att denne man drabbats av det värsta man troligen kan föreställa sig, ett älskat barns fysiska död. Kanske berördes vi särklit starkt då min hustrus dotter var just 27 år vid tillfället, detta sökte verkligen oss. 

Jag blev tillfrågad om att framföra 2 sånger vid Emmas begravning den 19e oktober vilket jag antog som ett hedersuppdrag. Efter denna dag har mitt inre ställts på ända, frågor fötts, tankar har format nya mönster o riggat om ljuset i min egen själ. Vem var Emma för anhöriga och vänner? Vem var hon för sig själv? Hur upplevde hon sitt liv? Hur lät hennes röst och dialekt? Hur såg hennes drömmar och ljus ut? Vad begränsade och vad utvecklade henne? Var hon särkilt gladlynt eller kanske svårmodig och dyster? Hur lät hennes skratt? Ja ni förstår, denna unga kvinna som jag aldrig ens visste existerade tog helt från ingenstans så stor plats i mina tankar och känslor, i mitt hjärta. 

Vem är då jag? En Gubbe på 56 år som levt med psykiskt kaos så länge jag minns, och fick diagnos för drygt 10 år sedan, vilket i stort förklarade varför jag inte kunde funka så som jag trodde andra funkade. Min resa gick genom 30 års svårt missbruk av alkohol och andra droger, via hemlöshet, livsleda, uppgivenhet, förtvivlan, självmordsförsök, ja en djävulsk andlig misär men givetvis även fysiska skador och social avskildhet. Jag har irrat vid avgrundens rand och stirrat ner i mitt eget helvetes tomma mörker, jag vet vad det innebär. Detta berättar jag komprimerat för att försöka skapa förståelse till varför jag brinner för "mitt barn", Emmas minne. Jag är vidare sjukpensionär på grund av psykisk funktionsnedsättning och mentala skador av mitt tidigare liv, men lyckligt gift med en fantastisk kvinna, den bästa livskamrat jag kunde ha. Så det är inte "synd" om mig på annat sätt än det är för alla andra dödliga. Jag är inget "offer", jag avskyr starkt offerkofferstricket även då jag tar till det alltför ofta. Det är riktigt sunkigt! Nä jag är lyckligt lottad som fick överleva med de flesta funktioner nåt så när i behåll. Kan känna både kärlek, sorg, glädje, vinden, solen och regnet. Alla hittar inte ut. Emma gjorde inte det. Eller gjorde hon..? 

I samförstånd med Emmas pappa öppnas i denna veckan en fond som heter just "Emmas minne". Tanken är att samla in pengar som ska bistå psykiskt sjuka som kanske dessutom blivit hemlösa. Denna fond ska utvärderas om ett år, och under resans gång ska det visa sig till vem och på vilka grunder insamlade medel ska fördelas. Emmas pappa har även tackat ja till att medverka och ansvara för denna fond. 

 

Nu hoppas jag att denna blogg, "Emmas minne", ska bli ett forum att just minnas Emma, berätta om era ljusa och jobbiga stunder tillsammans, roliga händelser och upptåg, ja allt som för er är minne av Emma. Själv vill jag så gärna lära känna henne lite i detta livet också...

 

Lev väl, Människor, var rädda om varandra och er själva,

Micke