Hej igen Människor!
Har haft "soppatorsk" en tid och inte kunnat motivera mig till nånting alls som kräver fokusering och koncentration. Allt är ju ändå meningslöst eller alldeles för sent...
Så nånting ser det ut i min hjärna i väldigt stora drag emellanåt. Ett intensivt malande och dividerande med existensiella frågor som egentligen inte går att reda ut. Detta parat med vämjeliga känslor och tankar av värdelöshet grundade i uppväxt med svårt dysfunktionella människor och egna erfarenheter av ständiga misslyckanden och oförmåga att slutföra mer än enkla vardagliga uppgifter. Ville som många andra pojkar bli brandman när jag gick i lågstadiet den del av min barndom vi bodde i Malmö. Brandmännen vid Heleneholms brandstation var något av idoler i sina fantastiska knallröda brandbilar, med överfräcka hjälmar och övrig utrustning. Dessutom fanns, och finns ännu, en snygg utsmyckning i mosaik på brandstationens ena gavel, föreställande en eldfågel tror jag, som körde igång dramatiska fantasier i min då ännu väldigt kreativa gossesjäl.
Denna frizon av fantasi och kreativitet krympte och försvann efter hand redan i slutet av tonåren. Via fosterhem med underbara kärleksfulla människor, lagerarbete som 15-åring, snabbt etablerad och eskalerande destruktiv överkonsumtion av alkohol, inläggning på BUP via ST Lars i Lund, stod jag egentligen utan att än idag kunna förstå varför, som tarmrensare vid KBS slakteri i Kristianstad. Där jobbade jag ihop med vad jag idag förstår var andra outbildade och vilsekomna män. Bara män. Detta var innan man kommit på att män och kvinnor är samma sak ibland men inte ibland... Där stod jag och slafsade bland skit och blod och fett och galla och inälvor överallt. Spolmaskar som fanns i stort sett i alla svinmagar, låg i drivor på rostfria plåtar med hål i, där hade de tillsammans med osmält foder valsats ut ur tarmarna och låg där och krälade konvulsivt och motbjudande nyförlösta och ovana vid ljus. Fy fan vad äckligt! Detta vande jag mig aldrig vid under de dryga 5 jag stannade. Stanken av blod, avföring och övrigt maginnehåll från svin, nötkreatur, får och hästar lärde man sig stänga av på nåt nödvändigt vis. Men aldrig kunde jag förlika mid med dessa jävla spolmaskar!
Varför berättar jag detta här? Vet faktiskt inte riktigt själv, bara att det är en relevant och oehört viktig del av den historia som blev min. Det var inte en ung pojkes riktade vilja eller någon annan tydligt rationell orsak som placerade mig nånstans egentligen. Möjligen var det Meningen, en sorts annorlunda skola vars kunskap jag var nödsagad att inhämta för att så småningom landa i det liv jag har idag. Med de erfarenheter av Mörker och Ljus, hopplöshet och självutplånande, alla desillusioner, feghet och svek mot min egen integritet,mina drömmar och mot andra människor,kan jag numera oftast inte vara annat än ödmjukt tacksam över att jag fick överleva. Med många underbara människor omkring mig, inte minst min kära hustru och livskamrat sedan 8 år. Men alltför ofta är det inte särskilt roligt eller lätt eller det minsta trevligt alls. Då är jag antagligen en pain in the ass för särskilt min fru och de som är mina nära. Då kan jag tänka att jag hellre vore död, att det skulle vara så skönt och befriande att få släppa taget om allt som är jag. Men det jag då menar är väl vånda, ångest, de förnedrande och kvävande otillräcklighetskänslorna, åldrandets dystra förvandling av en tidigare stark och energisk kropp, och de sorger som drabbar människor i min ålder. Jämngamlas frånfälle till höger och vänster, cancer, olyckor, självmord, demens ja allt vad jävelskap livet har att erbjuda. Jag blev tyvärr en blödig och överkänslig man, långt från de ideal jag trodde mig sträva efter men som aldrig var inom räckhåll för mig. Men tillräckligt ofta ser jag som genom ett vackert helande ljus kärleken som givits mig, upprättelsen, humorn i allt, skönheten i Skapelsen, min tro och mitt hopp. Då är allt på plats och inget i övrigt önskas. Så nu fortsätter jag projektet "Emmas minne" åtminstone ett år framåt sen detta sjösattes. Det känns lite tråkigt ibland att det liksom inte tycks bli nån trafik att tala om här på denna amatörmässiga men hjärtligen förankrade blogg. Lev väl människor, var rädda om varandra och er själva! Micke
Har haft "soppatorsk" en tid och inte kunnat motivera mig till nånting alls som kräver fokusering och koncentration. Allt är ju ändå meningslöst eller alldeles för sent...
Så nånting ser det ut i min hjärna i väldigt stora drag emellanåt. Ett intensivt malande och dividerande med existensiella frågor som egentligen inte går att reda ut. Detta parat med vämjeliga känslor och tankar av värdelöshet grundade i uppväxt med svårt dysfunktionella människor och egna erfarenheter av ständiga misslyckanden och oförmåga att slutföra mer än enkla vardagliga uppgifter. Ville som många andra pojkar bli brandman när jag gick i lågstadiet den del av min barndom vi bodde i Malmö. Brandmännen vid Heleneholms brandstation var något av idoler i sina fantastiska knallröda brandbilar, med överfräcka hjälmar och övrig utrustning. Dessutom fanns, och finns ännu, en snygg utsmyckning i mosaik på brandstationens ena gavel, föreställande en eldfågel tror jag, som körde igång dramatiska fantasier i min då ännu väldigt kreativa gossesjäl.
Denna frizon av fantasi och kreativitet krympte och försvann efter hand redan i slutet av tonåren. Via fosterhem med underbara kärleksfulla människor, lagerarbete som 15-åring, snabbt etablerad och eskalerande destruktiv överkonsumtion av alkohol, inläggning på BUP via ST Lars i Lund, stod jag egentligen utan att än idag kunna förstå varför, som tarmrensare vid KBS slakteri i Kristianstad. Där jobbade jag ihop med vad jag idag förstår var andra outbildade och vilsekomna män. Bara män. Detta var innan man kommit på att män och kvinnor är samma sak ibland men inte ibland... Där stod jag och slafsade bland skit och blod och fett och galla och inälvor överallt. Spolmaskar som fanns i stort sett i alla svinmagar, låg i drivor på rostfria plåtar med hål i, där hade de tillsammans med osmält foder valsats ut ur tarmarna och låg där och krälade konvulsivt och motbjudande nyförlösta och ovana vid ljus. Fy fan vad äckligt! Detta vande jag mig aldrig vid under de dryga 5 jag stannade. Stanken av blod, avföring och övrigt maginnehåll från svin, nötkreatur, får och hästar lärde man sig stänga av på nåt nödvändigt vis. Men aldrig kunde jag förlika mid med dessa jävla spolmaskar!
Varför berättar jag detta här? Vet faktiskt inte riktigt själv, bara att det är en relevant och oehört viktig del av den historia som blev min. Det var inte en ung pojkes riktade vilja eller någon annan tydligt rationell orsak som placerade mig nånstans egentligen. Möjligen var det Meningen, en sorts annorlunda skola vars kunskap jag var nödsagad att inhämta för att så småningom landa i det liv jag har idag. Med de erfarenheter av Mörker och Ljus, hopplöshet och självutplånande, alla desillusioner, feghet och svek mot min egen integritet,mina drömmar och mot andra människor,kan jag numera oftast inte vara annat än ödmjukt tacksam över att jag fick överleva. Med många underbara människor omkring mig, inte minst min kära hustru och livskamrat sedan 8 år. Men alltför ofta är det inte särskilt roligt eller lätt eller det minsta trevligt alls. Då är jag antagligen en pain in the ass för särskilt min fru och de som är mina nära. Då kan jag tänka att jag hellre vore död, att det skulle vara så skönt och befriande att få släppa taget om allt som är jag. Men det jag då menar är väl vånda, ångest, de förnedrande och kvävande otillräcklighetskänslorna, åldrandets dystra förvandling av en tidigare stark och energisk kropp, och de sorger som drabbar människor i min ålder. Jämngamlas frånfälle till höger och vänster, cancer, olyckor, självmord, demens ja allt vad jävelskap livet har att erbjuda. Jag blev tyvärr en blödig och överkänslig man, långt från de ideal jag trodde mig sträva efter men som aldrig var inom räckhåll för mig. Men tillräckligt ofta ser jag som genom ett vackert helande ljus kärleken som givits mig, upprättelsen, humorn i allt, skönheten i Skapelsen, min tro och mitt hopp. Då är allt på plats och inget i övrigt önskas. Så nu fortsätter jag projektet "Emmas minne" åtminstone ett år framåt sen detta sjösattes. Det känns lite tråkigt ibland att det liksom inte tycks bli nån trafik att tala om här på denna amatörmässiga men hjärtligen förankrade blogg. Lev väl människor, var rädda om varandra och er själva! Micke
2 kommentarer
Else%2520Petersen
11 Dec 2017 12:45
Tack Micke för den väldigt målande beskrivning om ditt äckliga tarmrensande, det var väldigt lätt att se det framför sig, mådde lite illa.
Jag tycker som du att det hade varit både trevligt och tröstande att få del av andras upplevelser och känslor i deras möte med Emma. Jag saknar henne varje minut, har fortfarande svårt att förstå att jag aldrig mer kan prata med henne. Det är de som är svårast. Kram Else / Emmas mamma
J%F6rgen%20Svensson
11 Dec 2017 20:08
Som Else skriver; väldigt målande bild av slakterinäring från insidan. Är väl lätt att bli vegetarian i de omständigheterna. Gillar också ditt sätt att beskriva din känsla av otillräcklighet. Och var o varför tappar de flesta av oss barnets eller ungdomens oförblommade aptit på att allting går? Nånstans ganska tidigt så verkade Emma tappat tron på att hon kunde lära sig, eller klara det mesta. Vet att vi ändå ofta pratade om just det. Att i tidig ålder prova på det man har lust med, lära sig det man vill. Och att verkligen vara barn så länge man vill.
Tack för dina rader Micke, läser dem alltid med behållning. Vi hörs av efter helgerna
Kommentera