Söndag den 19 November.
Idag har det gått en månad sedan Emma begravdes. Mitt barn, vår älskade dotter, en kär vän för många. Kanske är det så som andra som mist nära anhöriga beskriver; först efter begravningen kan själva sorgearbetet börja. För egen del vet jag inte var jag befinner mig. Inte mer än att saknaden, sorgen förändrar karaktär. Den mänskliga hjärnan verkar nu släppa in mer verklighet i min vardag, på så vis blir det kanske tyngre just nu.
En sak som lyser upp i detta är Micke's engagemang, för Emma, och för andra med psykiskt ohälsa och hemlösa. Genom Emma och hennes umgänge på senare år, har jag fått en inblick i,
och en helt annan förståelse för situationen för dessa, och andra utsatta människor. och nånstans vill man ju också kunna göra en insats för dessa. Psykisk ohälsa är ju så oändligt mycket vanligare än jag förstått tidigare. Jag kommer att hjälpa och stötta Micke så mycket jag kan, med den kommande fonden "Emmas minne" och annat runt detta. I detta finner jag
tröst, då jag förstått att Emma var en vän som hjälpte andra där hon kunde o orkade.
Minns speciellt en vän till henne som var - som Emma uppfattade det - mycket svårt sjuk. Vid det tillfället försökte jag få Emma att sova och vila, men hon var väldigt bestämd; "jag kan väl inte sova när min vän är så svårt sjuk, och jag inte vet vad som händer"
Jag kommer också för egen del att forsätta sätta mig in i, och försöka förstå, hur man upplever sin situation som mångårigt psykisk sjuk, med mycet mediciner o kanske svårt att få ordning på sitt liv. Emma fattade många - som jag tycker - felbeslut, men kanske hade jag tänkt annorlunda i hennes situation.
Längre fram tänkte jag skriva lite mer om Emma, från hennes uppväxt o vuxenliv. Likaså vad droger, receptförskrivna eller ej, kan ställa till med. Skall också försöka sätta mig in i ämnet bättre.
Ha en skön början på veckan. / Jörgen, Emmas Pappa
Kommentera